Other Events and Attributes:

• Occupation: Abt 0995, Sverige; Konge etter sin far, og den første konge over hele Sverige.

Notes:

Occupation:
Han var konge etter sin far Erik Segersäll, og den første konge over hele Sverige (Skötkonung = skattekonge, da han var den første konge som preget kongelig mynt og muligens den første med betaling for å slippe leidang, hvilket senere ble skatt).

Olof er den første kongen som beviselig regjerte over både Mälardalen og Västergötland, og han er også den første sveakongen som lot seg døpe, og forble kristen, og bidro til at Sverige ble kristent. Han var også med og prege mynt i Sverige.

Olof ble døpt i henhold til Sigfridlegenden i en kilde i Husaby i år 1008 av den engelske misjonsbiskopen Sigfrid, men denne opplysningen er usikker, og en misjonær ved navn Bernhard har også blitt nevnt som den som døpte Olof.
Kong Olof var således den første svenske kongen som var kristen til sin død, men siden folket stort sett holdt seg til tidligere tiders sed og skikk var kristningen av Sverige bare sporadisk og først og fremst i sør.

I tillegg var det blitt preget mynt med Olofs navn og kristne motiv i Sigtuna på slutten av 990-tallet. Det faktum at han lot prege Sveriges første mynt i Sigtuna vitner også om at han hadde sin maktbase i Mälardalen.

Olof Skötkonung er mest kjent for å være den som kristnet Sverige (på samme måte som Olav Tryggvason kristnet Norge). Et ledd i kristningen var at han tillot at landets første bispesete ble opprettet i Skara i 1014. Plasseringen av setet i Skara og ikke i Sigtuna, som hadde vært kristnet siden begynnelsen av 970-tallet, har blitt forklart med at Olof Skötkonung ikke ville underordne seg den tyske keiseren som erkebiskopen av Hamburg-Bremen var underlagt. Av samme anledningen støttet han også engelske misjonærer som den overnevnte Sigfrid.

I begynnelsen av hans styre var han i krig med danskekongen Svein Tjugeskjegg, hvis rike hans far Erik Segersäll hadde regjert over en kort tid, og som Olof gjorde krav på.
Men krigen avsluttes med at Olof erkjente Svein som konge av Danmark, og den seneres giftemål med Olofs mor som knyttet dem nærmere til hverandre.

Gikk i ledtog med danskekongen og ladejarlene Eirik og Svein, og sammen beseiret de den norske kongen Olav Tryggvason i slaget ved Svolder i år 1000. Som en følge av seieren ble Norge delt (som likevel fungerte stort sett uavhengig) mellom de 2 kongene. Olaf Skötkonung rykket inn mot Oslofjorden og besatte Båhuslen, og etter sigende også sørlige delen av Trøndelag. At svenskekongen kunne markere seg i Trøndelag er usannsynlig med tanke på den sterke posisjonen som trønderne hadde, og dessuten var herredømmet over Norge illusorisk ved at han uansett mistet områdene i senere stridigheter med nordmennene.

Olav Haraldsson bekjempet og drepte Olofs jarler i Bohuslän.

Da det norske kongedømmet ble reetablert i 1015 med Olav Haraldsson den digre brøt en ny krig ut med Norge. Mange menn i både Norge og i Sverige forsøkte å forsone de 2 kongene.

I 1018 kom Olofs jarl i Vestergøtland, Ragnvald Ulvsson, og den norske kongens utsendinger, Bjørn Stallare og Halte Skeggesson, til tinget i Uppsala i et forsøk på å overtale svenskekongen til å akseptere fred og signere freden med å la svenskekongens datter gifte seg med Olav Haraldsson. Olof Skötkonung ble rasende og truet med å bannlyse og forvise Ragnvald Ulvsson fra kongedømmet.
Ragnvald ble derimot støttet av sin fosterfar, Torgny Lagman, ansett som den klokeste og mest respekterte mannen i Sverige.
Torgny reiste seg og ga en mektig tale hvor han minnet kongen om de store hærtog i Østerled av de tidligere svenske kongene Erik Anundsson og Bjørn Eriksson, og hvor de ikke hadde det hovmod at de ikke lyttet til sine menns råd. Torgny hadde selv deltatt i mange vellykkede hærtokt med Olofs far Erik Seiersæl og selv Erik lyttet til sine menn. Den nåværende kongen ønsket ingenting annet enn Norge, noe ingen annen svensk konge før ham hadde ønsket. Dette ga misnøye til sveaerne som var ivrige etter å dra på hærtokt i østerled og vinne tilbake tapt land, og det var derfor folkets ønske at kongen inngikk fred med kongen av Norge og ga ham sin datter Ingegerd til dronning.
Torgny avsluttet sin tale ved å slå fast at om svenskekongen likevel ikke ønsket å gjøre som han hadde foreslått, da ville sveaerne angripe og drepe ham. Deres forfedre hadde gjort så ved tinget i Mula da de kastet fem konger i en brønn, konger som var like arrogant da som Olof Skötkonung var mot sveaerne nå!

Disse argumentene, og kanskje aller mest de utvetydige truslene, overbeviste kong Olof Skötkonung til å følge sitt folks råd, men han giftet sin datter til den russiske storfyrsten Jaroslav 1 av Kiev isteden.

Da folket ble rastløse og begynte å rasle med våpnene fikk han bilagt opprøret ved å akseptere å dele makten med sin sønn Anund Jakob. Han ble også tvunget til å akseptere en enighet med Olav Haraldsson ved Konghelle, som allerede var blitt gift med hans andre datter Astrid, men uten Olof Skötkonungs vitende, gjennom Ragnvald Ulfsson.

Overstående er den forklaringen som Snorre Sturlasson har gitt til at sveaerne avsatte Olof Skötkonung og i steden valgte hans (like kristne) sønn Anund Jakob. Den tyske kronikøren Adam av Bremen mente i steden at det var Olof Skötkonungs kristne tro som skulle ha ført til misnøye blant de hedenske sveaere.

Tidlig i sin karriere deltok han på et hærtokt til Vendland og hvor han tok til fange en kvinne ved navn Edla, visstnok en datter av vendisk høvding, og som han gikk til sengs med og fikk sønnen Emund og datteren Astrid.

Han giftet seg senere med Estrid av obotritterne, en kristen kvinne som også var av vendisk eller slavisk bakgrunn, og som fødte ham sønnen Anund Jakob og datteren Ingegjerd.
Hos Snorre Sturlasson får Estrid dårlig omtale som en vanskelig kvinne som behandlet stebarna så dårlig at de ble sendt vekk til fostring.

Died:
Døde vinteren 1021-1022.

Family/Spouse: Edla. Edla was born in Vendland. [Group Sheet] [Family Chart]

1. Estrid (Astrid) Olofsdatter av Sverige, "av Norge" was born about 1000; died after 1035.
2. Emund Olofsen was born about 1000; died about 1060.
3. Holmfrid Olofsdatter av Sverige was born about 1000.

Olof married Estrid av Mechlenburg about 1000. Estrid was born about 0979. [Group Sheet] [Family Chart]

Notes:

Married:
Da Olof giftet seg var det med en kristen kvinne, Estrid (et annet navn kan være Astrid), men som også var av slavisk bakgrunn fra folkeslaget obotritterne i nordøstlige Tyskland.

Antagelig var Estrid av kongelig eller adelig byrd og at ekteskapet var en dynastisk allianse.

Det er få kunnskaper om Estrid, bortsett fra at Snorre Sturlasson gir både Estrid og Olof dårlig attest i Olav den helliges saga.
Olof blir fremstilt som tverr og sur og en mann som bryter sitt ord. Hans dronning Estrid blir beskrevet som stor på det og var ikke god mot stebarna sine.

1. Ingegjerd (Irina) Olofsdatter av Sverige, "av Kiev" was born about 1001; died on 10 Feb 1050 in Kiev, Ukraina.
2. Anund Jakob Olofson av Sverige was born between 1007 and 1009; died about 1050.

Other Events and Attributes:

• Occupation: Abt 0940, Sverige; Konge.

Notes:

Occupation:
I samtiden den største og gjæveste blant de nordiske konger.

Ble utfordret av jomsvikingene under sin brorsønn Styrbjørn Olavson Sterke, men slo ham i slaget ved Fyrisvollene nær Uppsala i 980. Derav tilnavnet Segersäll.

Erik var også konge over Danmark.

Han døde sottedøden i Uppsala.

Erik married Sigrid Tostesdatter. Sigrid (daughter of Toste av Götaland) was born about 0967 in Sverige. [Group Sheet] [Family Chart]

Notes:

Birth:
Sigrid var if?lge Olav Tryggvasons saga datter av Skoglar-Toste, en svensk stormann.

Other Events and Attributes:

• Occupation: Sverige; Sveakonge.

Notes:

Occupation:
Björn Eriksson efterträdde sin far Erik Emundsson som kung och ska ha regerat i 50 år.

Stabilt styre, greide å beholde de erobrede områder.

Björn var enligt ett sent tillägg till Hervarar saga sveakung och far till Olof 2 Björnsson och Erik Segersäll. Tillägget innehåller en kungalängd med många uppenbara felaktigheter, tillägget tillhör alltså inte Hervarar saga utan lades till hundratals år efter sagan skrevs och har sedan kopierats tillsammans med Hervarar saga. Tillägget anger också att Björn var son till den Erik som krigade mot Harald Hårfager och efterträdde bröderna Björn på Håga och Anund Uppsale.

Adam av Bremen, som är en samtida troligtvis sekundär/tertiär historisk källa, anger istället för Björn kungen Emund Eriksson. Adam hade hyfsad koll på läget med tanke på att han satt i Bremen, men hans primärkällor har en tendens att misstolka information. Man kan gissa att hans primärkällor bestod av frankiska missionärer som fick sin information genom tolkar blandat med litteratur. Man bör behandla all information från den här tiden med stor källkritik, även relativt pålitliga källor som Adam av Bremen.

Det är mycket möjligt att Emund och Björn var bröder och delade tronen; Det fanns ett visst mått av tradition kring delad makt bröder emellan i det vikingatida samhället. Men deras existens måste ses som spekulation. Det finns ej tillräckligt mycket källmaterial för att kalla vare sig Emund eller Björn för historiska personer.

Torgny lagman tog till orda och sade:

Min fader Torgny var med kung Björn en lång tid och kände väl hans seder, och riket stod i Björns dagar i mycken styrka och makt och led aldrig minskning; dock var han vänlig mot sina män.

Kilde:
Den svenska historien s.80, Alf Henriksson.

I den svenska kungakrönikan som finns bifogad till den isländska Hervararsagan nämns Björn och Anund, söner till sveakungen Erik Björnsson.

Efter faderns död delade bröderna sveariket mellan sig, så att Björn satte sig vid Högen (at Haugi), en av de mäktiga gravhögarna i Hovgården på Adelsö, medan Anund, som i krönikan kallas Anund upsale, började residera i Gamla Uppsala. Björn var den kung som Ansgar mötte vid sitt första besök i Sverige, och Anund var den av svearna fördrivne kungen.

Kilde:
Tio uppsatser om Gamla Uppsala, Wladyslaw Duczko, 2000.

Björn hette den kung som regerade i Uppland under förra delen av 800-talet och som enligt Rimberts krönika om Ansgar skall ha bett Ludvig den fromme att sända missionärer till svearna.

Kilde:
Bra Böcker.

Other Events and Attributes:

• Occupation: Abt 0950, Västra Götalands län, Sverige; Småkonge i vestlige Götaland.

Notes:

Occupation:
I henhold til Snorre Sturlasson var han far til jarl Ulv Tostesson og Sigrid Storråde som etter sigende ble dronning i både Sverige og Danmark.

Tilnavnet, skoglar, skauglar, skagul eller sköguls, er språklige variasjoner i norrønt språk og betyr - kamp. Skoglar-Toste, eller Kamp-Toste, var således en hard og stridig mann, noe som blir bekreftet at han kan være den samme Toste som herjet i England og var en av de første som krevde danegeld (betaling for ikke å herje) en gang i 970.

Heimskringla nevner at han ga beskyttelse til norske Harald Grenske, far til den kommende norske kongen Olav Haraldsson. Da Harald Grenske senere kom tilbake for å fri til Sigrid Storråde hadde han med seg et stort følge, blant annet stormannen Tore fra Bjarkøy, far til Tore Hund, men kun for å bli drukket fulle og brent inne. I henhold til sagaen var grunnen at Sigrid Storråde ville lære dem av med å tro at hun giftet seg med hvem som helst.

Toste kan også være den samme som blir nevnt på en runestein i Sverige som står på Vallentuna i nærheten av Stockholm, Orkestasteinen (U 344):

in ulfr hafiR onklati - þru kialtakat þit uas fursta þis tusti ka – þa – - – - þurktil - þa kalt knutr

som betyr:

men Ulv har i England tatt tre gelder (danegeld). Den første var med Toste. Den andre med Torkel. Den tredje med Knut.

Ulv refererer sannsynligvis til Ulv jarl, og Knut likeledes til kong Knut Sveinsson, også kalt for den mektige. Toste kan referere til Skoglar-Toste.

Other Events and Attributes:

• Occupation: Bef 0900, Sverige; Stor kriger og hærmann.

Notes:

Occupation:
I en bilaga till Hervararsagan finns en regentlängd över Svearikets kungar från mitten av 600-talet till början av 1100-talet.

En svensk 800-tals kung som dock har fått mycket uppmärksamhet i sagorna är Anunds son Erik. Även om just Hervararsagan bara berättar att Erik efterträdde sin far som kung i Uppsala och regerade vid samma tid som Harald Hårfager enade Norge. Denna händelse dateras traditionellt till år 872, men betydligt mer källkritiska historiker hävdar att det skedde först omkring år 900. De flesta historiker tror dock numera att det skedde någon gång på 880-talet.

I Snorre Sturlassons Heimskringla har Erik fått efternamnet Emundsson, vilket är felaktigt ifall Anund Uppsala verkligen var hans far. Men Heimskringla innehåller i praktiken all kunskap vi har om honom och därför har efternamnet Emundsson blivit det hävdvunna. I den boken har Snorre en längre episod om hur det gick till när Värmland, Dalsland och Bohuslän erövrades av Harald Hårfager. Enligt Snorre hade sveakungen Erik Emundsson vid den tiden lagt under sig dessa landskap samt Västergötland. Utöver detta hade även flera hövdingar och annat folk längs Oslofjorden erkänt sveakungens överhöghet. Harald Hårfager återvände då till denna region för att återupprätta sitt välde där och bestraffade dem som hade svikit honom. Därefter var det Värmlands tur där den mäktigaste bonden hette Åke. Han hade tidigare varit trogen Haralds far Halvdan Svarte men hade nu gått över till sveakungens sida. När Harald var i antågande bestämde Åke sig för att bjuda in både honom och sveakungen Erik Emundsson till ett gästabud, och för detta ändamål lät han bygga ett nytt långhus där Harald och hans män skulle huseras medan svearna fick nöja sig med det gamla. På samma sätt serverades Harald och hans män med nya kärl och dryckeshorn medan svearna fick använda de gamla. Efter gästabudet erbjöd också Åke sin son Ubbe som tjänare till Harald. När Erik Emundsson sedan frågade Åke varför denne hade behandlat Harald bättre fick han svaret att det berodde på att Erik var gammal medan Harald var i sina fulla blomning. Erik Emundsson blev då så ilsken att han dödade honom med sitt svärd. När Harald fick höra detta ville han hämnas Åke och förföljde Erik Emundsson ända till gränsen till Götaland. Därefter vände Harald tillbaka och lade under sig Värmland och allt land väster om Göta älv samt dödade alla män som var trogna sveakungen.

Trovärdigheten i Snorres berättelse är väl högst tvivelaktig, men den rymmer en kärna av sanning. Det område som Harald och Erik stred om låg under 800-talet inom den danske kungens maktområde. Men en försvagning av den danska kungamakten i slutet av detta sekel hade tydligen skapat ett maktvakuum som gjorde det möjligt för Harald Hårfager att, med konkurrens från sveakungen, ena Norge. Den Erik Emundsson som nämns i Heimskringla är förmodligen identisk med den Erik Väderhatt som omnämns av Saxo Grammaticus och Olaus Magnus. Saxo anger dock att hans far var Ragnar Lodbrok. Tillnamnet Väderhatt ska ha syftat på att han hade god vind under sina vikingatåg på andra sidan östersjön. Snorre Sturlasson nämner även att Erik Emundsson dog tio år efter Norges enande, ifall det stämmer bör det ha skett omkring 895.

Kilde:
http://www.tacitus.nu/svenskhistoria/kungar/vikingatid/sveakungar2.htm

Erik Emundsson, kan även ha kallats för Erik Väderhatt. Tillnamnet syftar då på att han hade god vind under sina vikingatåg på andra sidan östersjön.

Erik som regerade i slutet av 800-talet härskade enligt Heimskringla också över Västergötland, Dalsland, Bohuslän och Värmland. Men enligt sagan förlorade han alla dessa landområden utom Västergötland till Harald Hårfager när denne enade Norge.

Han hadde leidang ute hver sommer og la under seg Finland, Kirjaland (Karelen), Estland og Kurland.
Han hadde også lagt under seg landet nord for Göta älv til Svinesund, men mistet dette igjen.
Skal ha kjempet med Harald Luva om Värmland, ifølge Snorre.