Other Events and Attributes:

• Occupation: Bef 1208, Sverige; Svensk riksråd, lagmann i Östergötland og herre til Bjälbo.

Notes:

Occupation:
Magnus minnesköld, även minnisköld eller månesköld, möjligen död 31 januari 1208 eller 17 juli 1210, var en svensk storman, herre till Bjälbo, och Birger jarls far. Möjligen var han också lagman i Östergötland, samt svenskt riksråd.

Magnus minnesköld är omnämnd i två samtida brev som bror till jarlen (det vill säga Birger brosa), samt av kung Magnus Birgersson som i ett brev 1280 kallar honom farfar. Han är även omskriven som far till Eskil Magnusson i Västgötalagens lagmanslängd och Hakonarsagan. Även den senare utpekar honom som far till Birger jarl.

Han var bosatt på släktens gods Bjälbo, i nuvarande Mjölby kommun, Östergötland, var son till Bengt snivil och uppges i olika källor som död 31 januari 1208, i slaget vid Lena. Andra uppgifter säger att han stupade i slaget vid Gestilren 17 juli 1210.

Ursprunget till tillnamnet (latiniserat Magnus Mijneskiold) är omdiskuterat och det finns flera hypoteser till dess ursprung:

-att namnet syftar på ordet minni (minne),
-att namnet skrevs månesköld avseende ett påstående att han skulle ha fört ett vapen med en måne,
-att det, med stavningen minnisköld, skall tolkas som mindre sköld.

Endast en hustru till Magnus, Ingrid Ylva, är känd till namnet, men eftersom hans son Eskil, lagman i Västergötland, uppträder så mycket tidigare (senast 1190-talet) än sonen Birger jarl (tidigast nämnd på 1230-talet, och enligt osteologiska undersökningar född omkring 1210) så har man utgått från att han varit gift med en okänd kvinna innan henne. På heraldiska grunder har en till namnet okänd dotter, gift med Sigtrygg Bengtsson (Boberg), föreslagits vara född i det första äktenskapet, och sonen Bengt, biskop i Linköping, död 1237, i det andra. Han hade dessutom sonen Karl, Bengts företrädare på biskopsposten i Linköping, stupad 8 augusti 1220 i slaget vid Leal i Estland.

Kilder:
Svenskt biografiskt lexikon (SBL).
Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven kallar honom Magnus minnesköld. Även Dick Harrison nämner honom som Magnus Minnesköld.
I Äldre Västgötalagens lagmanslängd skrivs tillnamnet på ett ställe Minneskioldz, på ett annat minniskiolz.

Family/Spouse: Unknown. [Group Sheet] [Family Chart]

Notes:

Married:
Barn i gifte 1 med NN:

Eskil Magnusson, död ca 1227. Lagman i Västergötland.
En dotter, gift med Sigtrygg Ärkedjäknen Bengtsson.

Magnus minnesköld gift andre gang med Ingrid Ylva (död 1251).
Barn i gifte 2 med Ingrid Ylva:

Karl Magnusson, biskop i Skara.

Bengt Magnusson, död 1237. Död 1237/01/04. Biskop i Linköping. (Folkungaättens lagmansgren.

Birger jarl, riksföreståndare og Stockholms grunnlegger. Död 1266.
Gift 1 med Ingeborg Eriksdotter, dotter av konung Erik Knutsson och den danska prinsessan Rikissa Valdemarsdotter. Barn i gifte 1:
Valdemar, konung.
Magnus Ladulås, konung.
Erik, död 1275, Hertug.
Bengt, död 1291, Hertug, Biskop i Linköping.
Rikissa, död 1288.
Gift 1 med Håkan Håkansson av Norge.
Gift 2 med greve Henrik av Werle.
Kristina.
Gift 1 (?) Med NN.
Gift 2 (?) Med Sigge Guttormsson till Ljuna (och mor till Elena som blir gift med Ulf Holmgersson (AMA)).
Barn med okänd: Greger (Folkungaättens oäkta gren).

Birger jarl gift 2 med Mechtild av Holstein 1, Hennes Andra gifte, dotter av greve Adolf 4 av Holstein och Hedwig av Lippe.

Andre barn:

Elof, Kallas bror till Birger Jarl, Man kan Vara son till Ingrid Ylva i ett senare äktenskap.

Han Magnus Månesköld hade flera framstående söner, bl.a. Birger Jarl. Dennes son Valdemar valdes till svensk kung 1250, och genom brodern Magnus Ladulås, dennes son Birger Magnusson och sonson Magnus Eriksson stannade tronen inom Folkungeätten till 1364.

De svenska kungarna av Folkungaätten var Birger Jarls (d.1266) söner Valdemar (regent 1250-1275 d.1302) och Magnus Ladulås (1275-1290), den senares son Birger Magnusson (1290-1318 d.1321), dennes brorson Magnus Eriksson (1319-1364 d.1374) och den sistnämndes söner Erik Magnusson (1357-1359) och Håkan Magnusson (1362-1364 d.1380).

År 1319 hade Magnus Eriksson efter sin morfar (Håkan Magnusson) även blivit kung i Norge, där han redan 1343 efterträddes av sonen Håkan. Denne efterträds av sin son Olav Håkonsson (d.1387), som sedan 1376 var kung i Danmark efter sin morfar (Valdemar Attedag).

Med honom utdog F:s kungliga gren, och mellan 1388 och 1396 dog även den avsatte kung Valdemar Birgerssons sonsons son barnlös.
En från en illegitim son till Birger Jarl härstammande släktgren fortlevde ända till 1473 eller 1474.
En från en son till Folke Jarl härstammande släktgren, av vilka flera medlemmar kallade sig Ama eller Hama, torde ha dött ut ca.1360.
Från Birger Jarls farbror jarlen Karl döve (d.1220) härstammade en släktgren, som efter sin vapenbild numera brukar kallas Ulv. Den utdog först 1580.

Other Events and Attributes:

• Occupation: Sverige; Jarl.

Notes:

Occupation:
Bengt Folkesson, känd som Bengt Snivil eller Bengt Snivel, var en svensk högreståndsperson tillhörande Folkungaätten som ska ha levat på 1100-talet.

Enligt den danska historikern Saxo var han son till Folke den tjocke och prinsessan Ingegärd Knutsdotter av Danmark.

Den svenska så kallade Genealogia folkungorum, som är trehundra år yngre än Saxo men åberopar sig på en gammal uppteckning i Varnhem, är källan till tillnamnet Snivil och uppgiften att Bengt skall ha varit fader till Birger Brosa, Magnus Minnisköld och Karl Döve samt farfar till Birger Jarl.

Tillnamnet Snivil kan enligt Lagerqvist och Åberg tolkas antingen som den lille eller som näsvis bängel eller ha syftat på snor.

Bengt married NN Bjørnsdatter. [Group Sheet] [Family Chart]

Other Events and Attributes:

• Occupation: Bef 1145, Östergötlands län, Sverige; Storman, jarl i Östergötland, Ruhtinas.

Notes:

Birth:
Beaumont sur Sarthe.

Myten om Foulque de Montrevault:

Att Folkungaättens stamfader Folke den tjocke skulle vara identisk med en Foulque de Montrevault från Anjou (där flera grevar mellan år 900 och 1100 bar namnet Folke och hade beskrivande andranamn som t.ex: den röde, den gode, den knarrige, den unge), som efter 1086 ej nämnes i franska källor. Detta hugskott har med rätta tidigare kritiserats av Pontus Möller i Släkt och Hävd 1959, s.327, men det oaktat medtagits i verket om Gorm den gamles ättlingar (s.6 och 250), nu med tillägget, att Foulque hade en broder vid namn Burchard, från vilken de svenske jarlarna Birger (!) skulle ha ärvt sitt namn. Det hela faller emellertid med utgångspunkten, Brenners påstående, att namnet Folke ej kunnat beläggas i Norden före Folke den tjocke. Detta är nämligen oriktigt. Ifrågavarande namn förekommer i själva verket redan på runstenar.

Hans Gillingstam, PHT, 1967.

Källa:
http://www.historiska-personer.nu/min-s/default.html

Occupation:
Folke - den tjocke - var en av Saxo Grammaticus omnämnd svensk storman, kallad Sveticæ gentis nobilissimus, den mest högborne man i Sverige, som skall ha levat under tidigt 1100-tal. Saxo säger också att Folke skall ha varit gift Ingegärd Knutsdotter av Danmark och med henne haft barnen Bengt och Knut, samt ha varit farfar till Birger Brosa.

Enligt Johannes Bureus Sumlen skall han ha varit son till Ingevald Folkesson (Bjälboätten), son till Folke Filbyter, men dessa uppgifter är så sena att de inte är trovärdiga.

Kilde:
Folkungaätten i Nordisk familjebok (2:a upplagan, 1908) - http://wadbring.com/historia/sidor/aettbjalbo.htm.

Folkungaätten, sedan 1600-talet benämning på den dynasti som regerade i Sverige 1250-1363, i Norge 1319-1387 och i Danmark 1376-1387.
Benämningen folkungar torde doch ursprungligen ha varit en partibeteckning till den 1210 stupade jarlen Folke och för vissa av honom sannolikt befryndade personer, som var fiender till dynastiens stamfader Birger Jarl och dennes son kung Magnus Ladulås. Folke Jarl är emellertid sannolikt identisk med en isländsk historieskrivning nämnd son med detta förnamn till den 1202 avlidne svenska jatrlen Birger Brosa, enligt en i 1500-talsavskrifter känd medeltida uppteckning var den sistnämnde farbror till Birger Jarl. I uppteckningen uppges också att Birger Brosa och hans bröder var sonsöner till en Folke Filbyter. Att Birger Brosas farfar hette Folke uppges också av den med Birger samtida danske historieskrivaren Saxo, enligt vilken denne Folke var svärson till den danske kungen Knut den helige.

De svenska kungarna av Folkungar var Birger Jarls (d.1266) söner Valdemar (regent 1250-1275 d.1302) och Magnus Ladulås (1275-1290), den senares son Birger Magnusson (1290-1318 d.1321), dennes brorson Magnus Eriksson (1319-1364 d.1374) och den sistnämndes söner Erik Magnusson (1357-1359) och Håkan Magnusson (1362-1364 d.1380).

År 1319 hade Magnus Eriksson efter sin morfar (Håkan Magnusson) även blivit kung i Norge, där han redan 1343 efterträddes av sonen Håkan. Denne efterträds av sin son Olav Håkonsson (d.1387), som sedan 1376 var kung i Danmark efter sin morfar (Valdemar Attedag). Med honom utdog Folkungaättens kungliga gren, och mellan 1388 och 1396 dog även den avsatte kung Valdemar Birgerssons sonsons son barnlös.

En från en illegitim son till Birger Jarl härstammande släktgren fortlevde ända till 1473 eller 1474. En från en son till Folke Jarl härstammande släktgren, av vilka flera medlemmar kallade sig Ama eller Hama, torde ha dött ut ca 1360 Från Birger Jarls farbror jarlen Karl döve (d 1220) härstammade en släktgren, som efter sin vapenbild numera brukar kallas Ulv. Den utdog först 1580.

Det mest använda Folkungavapnet var ett lejon över tre bjälkar, som nu ingår i Sveriges riksvapen.

Died:
Bjälbo.

Folke married Ingegerd Knutsdatter about 1098. Ingegerd (daughter of Knut Sveinsen av Danmark, "Knut 2" / "Knut 4") was born about 1086 in Roskilde, Sjælland, Danmark. [Group Sheet] [Family Chart]

Bjørn married Katarina Ingesdatter. [Group Sheet] [Family Chart]

Other Events and Attributes:

• Occupation: 1080, Danmark; Konge.

Notes:

Occupation:
Danmarks nasjonalhelgen, Scs. Canutus Rex Danorum.

Den hellige Knut (dk: Knud; lat: Canutus; eng: Canute) ble født ca år 1043 (1040?). Han var sønn av kong Svein 2 Estridsøn (1047-1076) og en ukjent frille - en av kongens 13 uekte sønner. Kong Svein ble suksessivt etterfulgt på tronen av 5 av sine sønner, hvorav Knut var nummer 2 etter Harald 3 Hein (1076-1080).

Svein lot sønnen få en grundig undervisning av dyktige lærere både i den kristne religion og i alle andre vitenskaper. Han må ikke forveksles med Knut den Store av Danmark og England (1016-1035), hans grandonkel, eller den hellige hertug Knut Lavard (1096-1131).

Knut betraktet den normanniske invasjonen av England som en usurpasjon, og flere ganger prøvde han å bryte Vilhelm Erobrerens grep om landet slik at England og Danmark igjen kunne forenes.
I 1069 eller 1070 seilte han med en vikingflåte for å hjelpe engelske opprørere, og han dro til England igjen i 1075 som en del av kong Svends invasjon for å gjøre krav på den engelske tronen, da 3 jarler som gjorde opprør mot kong Vilhelm Erobreren, ba om hjelp.
Han seilte av gårde med 200 skip, men de rakk bare et angrep på York før opprøret var slått ned og han måtte trekke seg tilbake.

Han forsøkte å tiltre den danske tronen ved farens død i 1076, og fikk da broren Harald Hein (den dovne) til fiende. Men etter Haralds død ble han konge i 1080 som Knut 4 - han skrev selv - ego Cnuto quartus - men i dagens danske kongerekke står han oppført som Knut 2.

Knut giftet seg med Edel (Adèle, Eltha, Alice) (ca.1065-1115), søster av grev Robert av Flandern. Rundt 1082 fikk de sin eneste sønn, den salige Karl den Gode, som senere ble grev Karl 1, den 13. greve av Flandern. De fikk også datteren Cecilie (Ingegerd?) Knudsdatter.

Knut var konge i overgangen mellom vikingtid og middelalder, en tid som ikke bare var preget av krigstokter mot England og Estland, hvor han gjorde danske krav gjeldende, men også av indre spenninger mellom kongemakt og Kirke på den ene siden og rikets stormenn og bønder på den andre.
Det var kongens oppgave å beskytte Kirken, og Kirkens oppgave å beskytte de små og svake, humanisere et primitivt samfunn hvor hedenskapet vel var fortrengt, men kristendommen ennå ikke riktig slått igjennom.

De første litterære og historiske verk som ble skrevet i Danmark var - Passio - om Knuts død fra ca. år 1095 og munken Ælnoths krønike fra ca. år 1120 med Knuts biografi.
Både disse eldre og nyere historieforskning vurderer Knut ikke bare som en vikingkonge, men som Kirkens mann. Han gikk med fasthet inn for de idealer om rettferdighet og barmhjertighet som den hellige pave Gregor 7 (1073-1085) i noen brev hadde fremholdt for hans bror Harald Hein. Det viste Knut i sin sosiallovgivning for de svakt stilte i datidens samfunn: Kvinner, frigitte og frikjøpte treller, utenlandske innvandrere og andre. Og det viste han fremfor alt ved å styrke den svakt stilte Kirken. Han var den første danske konge som forbedret Kirkens rettslige særstilling og geistlighetens økonomiske uavhengighet. Det gjorde han for eksempel med et stort privilegiebrev til Lund domkirke i 1078 som ga den eiendomsrett til en rekke gårder i Skåne og på Sjælland, som kunne høyne geistlighetens status og sikre dem økonomisk. Det gjorde han også med gaver til andre kirker, for eksempel i Roskilde og i Odense. Kirken i Roskilde ga han sin krone, og den ble begravelseskirke for de danske kongene. Til Odense brakte han også den hellige Albans relikvier fra England.

Til Kirkens opprettholdelse ville han også, ved hjelp av skatteoppkrevere, drive inn tiende (en skatt som utgjorde 10% av bøndenes høst), men det gjorde jydene opprør mot. De var dessuten sinte over at et stort anlagt Englandstokt fra Limfjorden mot Vilhelm Erobreren i 1085 ikke ble til noe, selv om Knut samlet en enorm flåte ved hjelp av sine allierte i Norge og Flandern. Trusselen var så alvorlig at Vilhelm Erobreren hentet utallige leiesoldater og fjernet lagre fra kystbyene. Men toktet ble avblåst, noe Knut etter alt å dømme hadde sine politiske grunner til. Han kunne vanskelig forlate Danmark på et tidspunkt hvor det var krise sør for grensen, nemlig mellom den tyske keiser Henrik 4 (1056-1105) og pavestolen om retten til å innsette biskoper, den såkalte investiturstriden.
Keiseren fordrev tyske pavetro biskoper, deriblant kom erkebiskopen av Magdeburg i 1085 til Slesvig, hvor kong Knut oppholdt seg.

De jyske bønder følte imidlertid, på samme måte som rikets stormenn, sine egne interesser trådt for nær. De så på seg selv etter gammel germansk rett som småkonger, og holdt det ikke for nødvendig med en hersker over seg. Konflikten mellom dem ble trappet opp, og på sommeren i 1086 brøt opprøret ut i Vendsyssel. Jarlene tok Knuts bror Olav Hunger (1086-1095) som leder. Knut flyktet til Odense på Fyn for å bli herre over situasjonen, men ble forfulgt dit. Han ble hardt trengt og sammen med sin bror Benedikt (Bent) søkte han tilflukt i St.Albani kirke, Odenses første sognekirke, mens lojale menn forsvarte kirkeporten mot rasende bønder. Knut forberedte seg til døden med skriftemål og kommunion, mens bøndene knuste vinduene og hogde hull i veggen. De traff først kongen med en stein mens hans satt der og sang salmer. Til slutt ble han rammet av et spydkast gjennom korvinduet og døde på altertrinnet. Sammen med ham ble broren Benedikt og 17 ledsagere drept; deres navn var:
Asmund, Blakke, Svend, Agge, Thurgot, Bernhard, Gudmer, Æskil, Toke, Palne, Atte, Sune, Rosten, Milo, Radulf, en annen Thurgot og Vilgrip.

Kongen ble umiddelbart gravlagt i kirken sammen med sin bror, og mange jærtegn viste seg for de troende. Broren Olav med tilnavnet Hunger ble konge, for Gud straffet de opprørske danskene med en fryktelig hungersnød som varte i 8 år og krevde skrekkelige ofre.

I 1095 ble Knuts relikvier overført tilen sarkofag i domkirken, den nåværende St.Knuts kirke, som han selv hadde påbegynt byggingen av, og der befinner de seg stadig. Få år etter oppnådde hans bror kong Erik 3 Eiegod (1095-1103) tillatelse hos pave Paschalis 2 (1099-1118) til en offentlig kult. Deretter fant den egentlige skrinleggelsen sted den 19.april 1100, da kirken var ferdig og det nylagede helgenskrinet ble plassert på alteret. Kirken ble viet til Vår Frue og de hellige Alban og Knut.

Knut den Hellige var Danmarks første martyr og rundt den tiende helgen som overhodet fikk sin kult godkjent utenfor lokalkirken, av paven selv. Pilegrimsstrømmen til Odense fortsatte hele middelalderen gjennom.

Mordet skjedde 10.juli, som i dag er hans minnedag, mens hans andre minnedag 13.januar antakelig var overføringen av hans hellige ben til den nye katedralen under bygging til hans ære i Odense. Der har relikvieskrinet til den hellige kongen fortsatt sin æresplass.
19.januar nevnes også som minnedag, det var den dagen han ble feiret i Evesham i England, moderklosteret for Odense, og denne datoen har gått inn i engelske kalendere. Hans minnedager 10.juli og 13.januar er også avmerket på den norske primstaven. Hans navn står i Martyrologium Romanum. Etter kalenderreformen i 1969 æres han bare i lokale kalendere, som i Norden. Han fremstilles som nordisk konge med lanse eller pil. Han er avbildet i Odenses byvåpen.

I fødselskirken i Betlehem lot en biskop på 1100-tallet søylene i hovedskipet bemale med store helgenbilder, blant annet Knut den Hellige med krone på hodet, i høyre hånd en lanse og et korsmerket skjold på venstre arm:
Scs Canutus Rex Danorum.

På neste søyle er Olav den Hellige avbildet; Scs Olavus Rex Norvegiae.

I 1641 opprettet konvertitten Christian Payngk i Roma St.Knuts kapell i kirken Santa Maria in Traspontina. Og da den første katolske kirken etter reformasjonen kunne bygges i Fredericia i 1687, ble den viet til kong Knut den Hellige.

Kilde:
www.katolsk.no

Died:
Drept i St. Albani kirke.