Other Events and Attributes:

• Occupation: Bef 0985, Skåne län, Sverige; Svensk sagnkonge i Skåne og høvding over jomsvikingene.

Notes:

Occupation:
Styrbjørn blir omtalt i et islandsk skaldekvad (en lausavísa) fra ca. 985 av Torvald Hjaltasson, men hans eksistens er ikke historisk belagt.

Farið til Fýrisvallar,folka tungls, hverr's hungrar,vörðr, at virkis garðivestr kveldriðu hesta ;þar hefr hreggdrauga höggvit(hóllaust es þat) sólarelfar skíðs fyr ulfaEiríkr í dyn geira.
Ilt varð ölna fjallaörkveðjöndum beðjartil Svíþjóðar síðansveim víkinga heiman ;þat eitt lifir þeira,þeir höfðu lið fleira,(gótt vas) hers (at henda)hundmargs, es rann undan.

Det er blitt antatt at det en gang kan ha eksistert en saga om Styrbjørn, men det meste av denne er bevart i den korte fortellingen Styrbjarnar þáttr Svíakappa. Deler av sagaen blir gjenfortalt i Eyrbyggarnes saga (Eyrbyggja saga) og i Hervors saga. Styrbjørn blir også omtalt flere ganger i Snorre Sturlassons Heimskringla, og i den svenske fornaldersagaen Ingvar den vidfarnes saga (Yngvars saga víðförla) som foregår på 1000-tallet om Ingvar den vidfarne som blir sammenlignet med sin slektning Styrbjørn.

I henhold til tradisjonen skal Styrbjørn ha vært høvding over Jomsvikingene, og ble deretter beseiret av sin onkel kong Erik, som deretter ble omtalt som Seiersæl, i slaget ved Fyrisvall.
En eventuell historisk Styrbjørn Sterke skal ha vært en høvding i Skåne som utfordret Erik Seiersæl om makten i Svealand sammen med den danske kongen Harald Blåtann eller sønnen Svein Tjugeskjegg.

I henhold til de litterære kildene krevde Styrbjørn sin rett til halve riket da faren Olav, som var styrte sammen med broren Erik, brått falt død om da Styrbjørn var 12 år gammel. Kravet uttrykte han i henhold til tidens sedvane ved å sette seg på sin fars gravhaug. Erik anså nevøen for ung og tilbød ham å posisjonen som medregent om han ventet til han ble 16 år. I mellomtiden ble en annen utpekt som samkonge, noe Styrbjørn ikke fant seg i og stelte til med bråk. For å bli av med bråkmakeren utstyrte Erik sin nevø med det usannsynlige høye antallet av 60 skip og fikk ham sendt av gårde i viking.

Styrbjørn skal ha vært uvanlig stor og sterk, og hadde en iltert og besværlig vesen. En gang skal han ha slått i hjel en annen som ufrivillig hadde kommet borti nesen på gutten med mjødbegeret sitt.

På sin ferd som Styrbjørn innledet ved å bekjempe og beseire den nyvalgte medkongen, deretter seilte han rundt og herjet inntil han kom overraskende på festningen Jomsborg på øya Wollin og inntok borgen. Jomsborg hadde sitt navn etter Jomsvikingene som holdt til her og hvor en dansk jarl ved navn Palnatoke oppholdt seg etter at han var blitt drevet vekk av den danske kongen Harald Blåtann.

Enten beseiret Styrbjørn danskekongen i et slag i henhold til Styrbjarnar þáttr Svíakappa eller mer sannsynligvis ble hans allierte etter at danskekongen kom i takknemmelighetsgjeld til ham for å ha tatt den besværlige Jomsborgen.
Alliansen med danskekongen ble beseglet av at Styrbjørn fikk ekte Harald Blåtanns datter Tyra Haraldsdatter. Samtidig ektet Harald Blåtann Styrbjørns søster Gyrid Olavsdatter. Denne dynastiske forbindelsen tyder på at Styrbjørn ikke var en hvilken som helst landsflyktig vikinghøvding, men sannsynligvis en betydelig småkonge i Skåne.

Etter dette utrustet han, med støtte fra Harald Blåtann, en hær for å gå mot Sverige. De bega seg sjøvegen oppover Sverige og seilte inn i Mälaren. De tok landstigning ved Flottsund i Fyrisåns munning. For at mennene ikke skulle miste motet og seile vekk lot Styrbjørn alle skipene brenne. Her skal det seires eller dø. Ved synet av de brennende skipene og tankene om slaget mistet danskene interessen, vendte om, seilte hjem og lot Styrbjørn i stikken.

Styrbjørn og hæren marsjerte nordover mot Uppsala og på sletten Fyrisvall møtte han kong Erik som viste seg å ha være vel forberedt. Ved underrettelsen av Styrbjørns ankomst hadde han latt sende pilbud og mobilisere alle våpenføre menn. På Fyrisvall brøt det ut et sagnomsust slag som varte i 3 dager og som ble utmalt i sagaen. I løpet av de første 2 dagene var jevnlikt mellom de stridende. Om kvelden gikk Erik opp til Odins statue i tempelet på Uppsala og ofret til ham. Han lovte Odin at om han vant slaget skulle han være Odins mann og komme til Valhalla om 10 år. Den tredje dagen kastet Erik sitt spyd over fienden og sa:

Jeg ofrer dere alle til Odin.

I kampen som siden skjedde stupte Styrbjørn, og Erik seiret, hvilket ga ham navnet Seiersæl.

Slaget ved Fyrisvall har blitt diskutert av svenske historikere. Noen mener det er legendarisk slag som kun har eksistert i sagaene, mens andre er bestemt på at det har eksistert og henviser til en runestein i Skåne, runestein DR 295 i Hällestad, som sier:

Eskil reiste denne steinen etter Toke Gormsson, sin kjære herre. Han flyktet ikke ved Uppsala.

(A Æskel satti sten þænsi æftiR Toka Gorms sun, seR hullan drottin. SaR flo ægi at Upsalum).

En annen stein, runestein DR 279 i Sjörup, Scania, sier:

Han flyktet ikke ved Uppsala, men kjempet så lenge han hadde våpen.

På runesteinen i Högby star det:

Den gode frimann Gulli hadde 5 sønner. Den modige kjempen Åsmund falt ved Fyrisvall.

I henhold til Adam av Bremen skal Erik Seiersæl siden ha vendt seg mot angripernes hjemland og beseiret disse. Det må i så fall være småkongedømmer i Sverige. Slaget ved Fyrisvall synes å ha vært et legendarisk slag i samtiden, men med tiden synes det å ha blitt overgått av et annet sagnomsust slag som skjedde noen år senere, slaget ved Svolder.

Died:
Falt i slaget ved Fyrisvall mot onkelen Erik Sägersäll.

Styrbjørn married Tyra Haraldsdatter av Danmark about 0980. Tyra (daughter of Harald Gormsen av Danmark and Gyrid Olavsdatter) was born about 0958; died about 1000. [Group Sheet] [Family Chart]

1. Torkils Styrbjørnsen was born about 0980; died between 1000 and 1005.

Other Events and Attributes:

• Occupation: Sverige; Sveakonge.

Notes:

Occupation:
Björn Eriksson efterträdde sin far Erik Emundsson som kung och ska ha regerat i 50 år.

Stabilt styre, greide å beholde de erobrede områder.

Björn var enligt ett sent tillägg till Hervarar saga sveakung och far till Olof 2 Björnsson och Erik Segersäll. Tillägget innehåller en kungalängd med många uppenbara felaktigheter, tillägget tillhör alltså inte Hervarar saga utan lades till hundratals år efter sagan skrevs och har sedan kopierats tillsammans med Hervarar saga. Tillägget anger också att Björn var son till den Erik som krigade mot Harald Hårfager och efterträdde bröderna Björn på Håga och Anund Uppsale.

Adam av Bremen, som är en samtida troligtvis sekundär/tertiär historisk källa, anger istället för Björn kungen Emund Eriksson. Adam hade hyfsad koll på läget med tanke på att han satt i Bremen, men hans primärkällor har en tendens att misstolka information. Man kan gissa att hans primärkällor bestod av frankiska missionärer som fick sin information genom tolkar blandat med litteratur. Man bör behandla all information från den här tiden med stor källkritik, även relativt pålitliga källor som Adam av Bremen.

Det är mycket möjligt att Emund och Björn var bröder och delade tronen; Det fanns ett visst mått av tradition kring delad makt bröder emellan i det vikingatida samhället. Men deras existens måste ses som spekulation. Det finns ej tillräckligt mycket källmaterial för att kalla vare sig Emund eller Björn för historiska personer.

Torgny lagman tog till orda och sade:

Min fader Torgny var med kung Björn en lång tid och kände väl hans seder, och riket stod i Björns dagar i mycken styrka och makt och led aldrig minskning; dock var han vänlig mot sina män.

Kilde:
Den svenska historien s.80, Alf Henriksson.

I den svenska kungakrönikan som finns bifogad till den isländska Hervararsagan nämns Björn och Anund, söner till sveakungen Erik Björnsson.

Efter faderns död delade bröderna sveariket mellan sig, så att Björn satte sig vid Högen (at Haugi), en av de mäktiga gravhögarna i Hovgården på Adelsö, medan Anund, som i krönikan kallas Anund upsale, började residera i Gamla Uppsala. Björn var den kung som Ansgar mötte vid sitt första besök i Sverige, och Anund var den av svearna fördrivne kungen.

Kilde:
Tio uppsatser om Gamla Uppsala, Wladyslaw Duczko, 2000.

Björn hette den kung som regerade i Uppland under förra delen av 800-talet och som enligt Rimberts krönika om Ansgar skall ha bett Ludvig den fromme att sända missionärer till svearna.

Kilde:
Bra Böcker.

Other Events and Attributes:

• Occupation: Bef 0900, Sverige; Stor kriger og hærmann.

Notes:

Occupation:
I en bilaga till Hervararsagan finns en regentlängd över Svearikets kungar från mitten av 600-talet till början av 1100-talet.

En svensk 800-tals kung som dock har fått mycket uppmärksamhet i sagorna är Anunds son Erik. Även om just Hervararsagan bara berättar att Erik efterträdde sin far som kung i Uppsala och regerade vid samma tid som Harald Hårfager enade Norge. Denna händelse dateras traditionellt till år 872, men betydligt mer källkritiska historiker hävdar att det skedde först omkring år 900. De flesta historiker tror dock numera att det skedde någon gång på 880-talet.

I Snorre Sturlassons Heimskringla har Erik fått efternamnet Emundsson, vilket är felaktigt ifall Anund Uppsala verkligen var hans far. Men Heimskringla innehåller i praktiken all kunskap vi har om honom och därför har efternamnet Emundsson blivit det hävdvunna. I den boken har Snorre en längre episod om hur det gick till när Värmland, Dalsland och Bohuslän erövrades av Harald Hårfager. Enligt Snorre hade sveakungen Erik Emundsson vid den tiden lagt under sig dessa landskap samt Västergötland. Utöver detta hade även flera hövdingar och annat folk längs Oslofjorden erkänt sveakungens överhöghet. Harald Hårfager återvände då till denna region för att återupprätta sitt välde där och bestraffade dem som hade svikit honom. Därefter var det Värmlands tur där den mäktigaste bonden hette Åke. Han hade tidigare varit trogen Haralds far Halvdan Svarte men hade nu gått över till sveakungens sida. När Harald var i antågande bestämde Åke sig för att bjuda in både honom och sveakungen Erik Emundsson till ett gästabud, och för detta ändamål lät han bygga ett nytt långhus där Harald och hans män skulle huseras medan svearna fick nöja sig med det gamla. På samma sätt serverades Harald och hans män med nya kärl och dryckeshorn medan svearna fick använda de gamla. Efter gästabudet erbjöd också Åke sin son Ubbe som tjänare till Harald. När Erik Emundsson sedan frågade Åke varför denne hade behandlat Harald bättre fick han svaret att det berodde på att Erik var gammal medan Harald var i sina fulla blomning. Erik Emundsson blev då så ilsken att han dödade honom med sitt svärd. När Harald fick höra detta ville han hämnas Åke och förföljde Erik Emundsson ända till gränsen till Götaland. Därefter vände Harald tillbaka och lade under sig Värmland och allt land väster om Göta älv samt dödade alla män som var trogna sveakungen.

Trovärdigheten i Snorres berättelse är väl högst tvivelaktig, men den rymmer en kärna av sanning. Det område som Harald och Erik stred om låg under 800-talet inom den danske kungens maktområde. Men en försvagning av den danska kungamakten i slutet av detta sekel hade tydligen skapat ett maktvakuum som gjorde det möjligt för Harald Hårfager att, med konkurrens från sveakungen, ena Norge. Den Erik Emundsson som nämns i Heimskringla är förmodligen identisk med den Erik Väderhatt som omnämns av Saxo Grammaticus och Olaus Magnus. Saxo anger dock att hans far var Ragnar Lodbrok. Tillnamnet Väderhatt ska ha syftat på att han hade god vind under sina vikingatåg på andra sidan östersjön. Snorre Sturlasson nämner även att Erik Emundsson dog tio år efter Norges enande, ifall det stämmer bör det ha skett omkring 895.

Kilde:
http://www.tacitus.nu/svenskhistoria/kungar/vikingatid/sveakungar2.htm

Erik Emundsson, kan även ha kallats för Erik Väderhatt. Tillnamnet syftar då på att han hade god vind under sina vikingatåg på andra sidan östersjön.

Erik som regerade i slutet av 800-talet härskade enligt Heimskringla också över Västergötland, Dalsland, Bohuslän och Värmland. Men enligt sagan förlorade han alla dessa landområden utom Västergötland till Harald Hårfager när denne enade Norge.

Han hadde leidang ute hver sommer og la under seg Finland, Kirjaland (Karelen), Estland og Kurland.
Han hadde også lagt under seg landet nord for Göta älv til Svinesund, men mistet dette igjen.
Skal ha kjempet med Harald Luva om Värmland, ifølge Snorre.