- Datteren Gunilla skrev 4.januar 2018 på sin blogg - Trasselmaja - om sitt tap av sin far 30.november 2017:
Jag trodde aldrig att det skulle göra så oändligt ont att förlora någon som står en så nära...
Denna gången var det min älskade papi som gick bort. Den 30 november somnade han in på Kungälvs Sjukhus och jag satt och höll honom i handen, 2 dagar efter hans och mammas bröllopsdag. Min pappa blev bara 67 år. Han var fortfarande ganska ung och hade faktiskt halva livet bakom sig. I mina ögon hade han hur lång tid som helst kvar att leva.
Sista gången jag pratade med Papi var lördagen den 25, när jag ringde för att kolla med honom hur det var och lite så. Han hade inte riktigt med tid så han skulle ringa senare på kvällen. Som tur var så sa jag - pappa, jag älskar dig och ta det nu försiktigt så hörs vi.
Men det var det vi inte gjorde, vi hördes aldrig igen..
På kvällen fick han en massiv hjärtinfarkt och ambulansen kom snabb som sjuttorn. Efter 70 minuters HLR fick de i gång pappa, men tyvärr så var skadan redan skedd. Efter så lång tids HLR finns det ingen chans att hjärnan är som innan utan vad jag förstod så var pappa hjärnskadad och skulle aldrig bli som innan.
När jag, Mary och T kom ner på natten till söndagen låg papi på IVA och blev nedkyld, det är en rutin de kör på alla med infarkt för att låta kroppen gå in i viloläge och återhämta sig. Där låg han i.. jag tror det var 2 dagar och var iskall, som om han inte var det tidigare. Papi var alltid iskall om händer och foten.
Mina syskon kom ett efter ett och på tisdagen var vi alla samlade. Då togs beslutet att respiratorn skulle tas bort, vi visste redan då att papi inte skulle klara sig. Han reagerade inte på smärta och ögonen rullade bara runt och det fanns ingen aktivitet i iris när de lös i ögonen på honom. Personalen, som var helt underbar, tog hand om papi och han flyttades till ett annat rum på IVA. Där låg han omgärdad av hela sin familj; fru, barn och endel barnbarn.
Jag och mamma satt på sjukhuset från det jag kom ner från stockholm, det fanns inte för mig att lämna papi. En natt sov vi i gästrummet på avdelningen men sedan vart det bara ett samlingsrum när vi skulle prata och äta. Var tredje timme vände de papi och då bytte jag och mamma plats. Hon satt hela tiden vid hans sida så han kunde känna henne och hon kunde se honom.
Jag satt hos papi och höll hans hand när han somnade in, E var också med och hon väckte mig strax innan hans sista andetag. Detta är det värsta jag har varit med om, min stora och starka papi andades inte längre.. Så maktlös jag kände mig och jag kunde inte ens skaka liv i honom, han bara var.. låg där livlös och kall..
Min papi finns inte längre och det gör så djävla ont, i hjärtat och i själen. Jag ville ringa honom en dag för att fråga en bilfråga, men så kom jag på att det inte går.. vad ont det gjorde. Det går inte en dag utan att jag vill ringa pappa och prata, ställa en enkel fråga om allt mellan himmel och jord, så kommer jag på att det inte går. Det känns som att hjärtat slits ur kroppen på mig.
Jag älskar min papi och för mig kommer han alltid finnas kvar i mitt hjärta och vara levande. Han var där när jag föddes och jag var där när han dog. Han visste att jag älskade honom för jag hade turen att säga det innan, vilket har gett mig lite frid i all sorg. Men om jag ska vara helt ärlig... jag tror aldrig smärtan försvinner....
Hejdå Papi.. Jag älskar dig så oerhört...
|
1950 - 2017 (67 years)
